Monas story
"Jag vet inte om mina är äldst men när jag fyllde 16 år (1982) fick jag ett par nya fina Lundhagskängor av mina föräldrar. En present som varit och är långlivad då jag fortfarande har dem kvar i ett förhållandevis gott skick trots många steg under årens lopp.
Orsaken till att jag fick dem i present var att jag hade kommit med på (dåtidens Svenska scoutförbundets numera Scouternas) BlåHajk Forsfararna som genomfördes vandrandes i de norra Värmlandsskogarna och flytandes nerför Klarälvens deltalandskap.
En underbar upplevelser där jag fortfarande efter 40 år har kontakt med flera av mina hajkkompisar. Kängorna gick jag in, inför detta för mig stora evenemang, genom att spola vatten i dem och sedan gå ut och gå med våta raggsockor på fötterna så att kängan formade sig efter mina fötter.
De första milen gav några små skavsår men eftersom jag hade en moster som arbetade på apotek hade jag fått några självhäftande stomiplattor som var föregångare till dagens Compidplåster. Dessa hade jag nytta av på Forsfararhajken. Vi gick upp till 2 mil som längst om dagarna och åkte sedan nerför Klarälven på flottar vi själva byggt till skillnad mot de pontonvarianter som de nystartade friluftsföretagen tillhandahöll för turisterna.
Vi såg en del bävrar, fastande på en och annan sandbank i lågvattnet som rådde detta år. Vi var i Norra Ny’s lanthandel runt midnatt och handlade. Vi lagade mat över öppen eld, åt och sov i skift på vår flotte. Vi badade, sjung och njöt. Endast när nöden krävde tog vi oss i land.
Och hela vägen följde mina kära sköna Lundhagskängor mig fram till målet.
Efter detta har de fått uppleva många scoutäventyr, läger, hajken samt en och annan ”civil” semestertripp. De har vårdats med kärlek, rejäla doser av skofett och har fått vila skönt i förrådet mellan turerna. Jag tar fortfarande fram dem för användning då och då eftersom jag fortsatt att vara aktiv scout.
Med vänliga hälsningar
Mona Sandström"
