Torkels story

"Hej!

Jag köpte mina första Lundhagskängor 1978. Brorsan gick på Lillsveds gymnastikhögskola och dom skulle ut på fjällutbildning, vandring mellan Abisko och Nikkaluokta. Jag fick följa med. Dagsutflykter var inplanerade, bland annat upp på toppen av Kebnekaise.

Hade tidigare vandrat mycket i Jämtlandsfjällen då min mamma är från Offerdal och familjens semestrar nästan uteslutande bestått av fiske och vandring där. Tidigare gick jag alltid gått i gummistövlar, minns inte varför jag köpte ett par kängor men jag ångrade mig verkligen inte. Dom flesta gick i gummistövlar och klagade att dom frös när vi gick på snö, nån vrickade fotleden och på kvällarna satt flera och försökte förgäves få bort fukten ur stövlarna över elden. Vi låg i tält 12 nätter och vandrade i 13 dagar, jag tog torra strumpor varje morgon och vandrade vidare. Inga problem med fötterna inte ens skavsår. 

Toppbestigningen av Kebne gick så där. Det blev moln/dimma och noll sikt. Stark blåst, sista biten högg guiden varje fotsteg i isen. Vi höll varandra i hand på ett långt led sikten var så dålig så man såg 3-4 meter, vi blåste omkull några gånger, en flicka grät. Guiden ropade och sa att det var cirka 50 meter kvar till toppen men vi kommer inte att se mer än nu. Vill någon upp? Ingen ville fortsätta.  Till råga på allt gick vi vilse på vägen ner. Guiden berättade att det var årets sista guidning och det var enda gången han inte kom upp.

Har nya Lundhagskängor nu, med plats för filtladdor. Har dom på all jakt och fiske. Fast dom första från 1978 finns kvar och har haft dom på somrarna vid passröjning på jaktmarkerna. 

Tänker på första vandringen med ett flin på läpparna varje gång jag snör på dom. Dom är fortfarande i originalskick! 

Med vänlig hälsning,
Torkel Mattsson"