Naturen ett tunt ställe med djup tid?

Lundhags journal träffade Are Norrhava som är präst och författare till boken ”Djup tid och tunna ställen” och pratade om natur och andlighet. Are Norrhava hörs ofta i Sveriges radio och även i sin podcast med samma namn.

Fotograf: Greger Hatt

-Fast vårt samhälle har genomgått en grundlig avsakralisering i modern tid tror jag att vi djupt inom oss är bärare av den här vördnaden för naturen och varelserna som lever i den, säger Are Norrhava. Hans spaning är att mitt i vår ytliga och individualistiska tid finns tecken på en djup längtan hos många människor efter liv, mening och tro på djupet. Det finns ett sökande efter ”tunna ställen” där livet är på riktigt.

Med tunna ställen syftar Are Norrhava på platser eller tillfällen där man upplever en känsla av att världen är genomskinlig, en känsla eller aning av kontakt och samhörighet med något större än en själv. Det eviga finns här och nu. Och för många människor inträffar just detta i naturen kanske för att man har lättare att öppna sina sinnen i här. Are ger ord för det som många har svårt att benämna. -Det som vi inom kyrkan ju kallar för Gud. Are fortsätter och berättar att teologen Marcus J. Borg sa det så bra, han uttryckte det så här: ”Ett tunt ställe är var helst ditt hjärta öppnar sig”.

Den djupa tiden är ett uttryck för tillfällen när evigheten liksom bryter igenom den kronologiska tiden. Det blir ett evighetslångt ögonblick kanske man skulle kunna säga. Are Norrhava menar att när vi upplever ”djup tid” och ”tunna ställen” påverkas och utvecklas vi positivt till att stå mer stadigt på jorden och emellanåt till och med få brista ut i blom. -Jag ser för mitt inre öga trädet som växer nära vatten. Om vi tänker oss rötterna som hjärtat, som sträcker sig efter den djupa källan. Alltså när vi gör sådant som vi mår bra av, som t ex att vistas i naturen, har vi så att säga större möjlighet att absorbera den näring det friska källvattnet ger. 

Någon har sagt, ”vishet är att känna till tingens harmoni, lycka är att dansa i takt med den”. Den pulsen har det västerländska samhället på många sätt tappat. Helhetstänkandet har fallit bort, men Are Norrhava tror att människors sökande och längtan visar vägen tillbaka. Han refererar till flera studier som tyder på att det är mycket vanligare än vad man kanske skulle kunna tro att människor bär på erfarenheter av transcendens. Var tredje till var fjärde engelsman, amerikan och finländare svarade exempelvis ja på frågan om de någonsin varit medvetna om eller påverkats av en närvaro eller kraft – vare sig den kallas Gud eller inte – som skiljer sig från det alldagliga jaget, skriver Are.

Man får sällan en så stark känsla av att vara nära livets mening och sig själv som på fjället eller i skogen. Många skulle rentav skriva under på att de upplevt en stark känsla av andlighet i naturen. Samtidigt är svenskar det folk i världen som tar starkast avstånd ifrån organiserad religion. Den motsättningen undersöker David Thurfjell, professor i religionshistoria i sin bok Granskogsfolk: Hur naturen blev svenskarnas religion. I arbetet med boken har han intervjuat svenska skogsbesökare om varför de går i skogen.

Foto: Nina Hemmingsson

”Jag hade satt mig på en sten för att vila i skogsbrynet. Ljus silade in mellan björkar, tallar och granar från de öppna ängarna intill. Medan jag satt där kom ett rådjur trippande mellan träden. Det stannade till och betade några tuggor här och där. Jag satt stilla och iakttog. Till sist var rådjuret bara ett par meter ifrån mig, fortfarande upptaget av gräs och örter på marken. Så höjde djuret på huvudet och våra ögon möttes en lång sekund innan hon ryckte till och kastade sig iväg mellan stammarna. Stämningen bröts men för en stund hade jag varit så fullt en del av platsen att jag inte längre känt mig som en enskild människa.” (Ur Granskogsfolk)

Ett återkommande svar i David Thurfjells intervjuer är känslan av att höra samman med andra arter och med universum. Många beskriver känslor av jagupplösning och tacksamhet, liksom upplevelser av frihet, skönhet, mening och tillhörighet. En del använder ord som helig och besjälad om naturen men många värjer sig också inför att beskriva sina upplevelser som andliga. En av de personer som David Thurfjell intervjuar, Viktor, beskriver sin världsbild som strikt vetenskaplig, men berättar ändå om sinnestillstånd ”utöver det vanliga” i skogen. När Thurfjell frågar varför han viskar när han berättar om detta svarar Viktor: ”Jag vill gömma de här grejerna från mitt intellekt.” 

Ekologi, läran om samspelet i naturen, kommer från grekiskans ord för hem (oikos) och harmoni (logos) och betecknar den ordnande princip som binder samman all existens i en övergripande kosmisk ordning. Ekologi handlar om sammanhang, relationer och helheter. Och allt detta ligger ju nära ett andligt förhållningssätt.

”Ju mer jag studerar naturen, desto mer överväldigande blir känslan av hur fantastiskt allt är organiserat. Där finns en intelligens som är så makalös att jag måste komma till slutsatsen att det finns ett förnuft och en skapare bakom.” Så sa den italiensk-amerikanske forskaren Carlo Rubbia efter att ha vunnit Nobelpriset i fysik 1984, och blev därmed signifikativ för en attitydförändring mellan religion och vetenskap. Och Albert Einstein, en av tidernas största vetenskapsmän, jämställde ibland gudsbegreppet med naturen och sa att studier av fysiken och naturlagarna ofta framkallade en ”speciell religiös känsla”. Hans poäng var att varje ”tänkande människa” fylls med tacksamhet och ödmjukhet inför naturens struktur och skönhet.

Vi på Lundhags känner väl igen det som beskrivs ovan av Are Norrhava och i David Thurfjells Granskogsfolk - känslan av att tillhöra, att bli ett med naturen, att vara del av något större. Det är just precis detta som fascinerar oss och gör oss galna i naturen. Dessa fantastiska naturupplevelser är magi - tiden stannar. Vi kan helt och fullt skriva under på att naturen är vår religion - om upplevelserna har något med gud att göra vet vi inte, men vi vet att vi älskar naturen och vi vill få fler att få uppleva den!