Med djuren tills jag dör

Sista biten från Sorsele känns oändligt lång, ändå är vi “strax framme”. Det säger något om uppfattningen kring distanser så här långt norrut. Den raka landsvägen ändrar inte särskilt mycket skepnad men livas upp av den stormiga Vindelälven. Älven som Evert Taube kämpade för under alla år få fortsätta brusa alltjämt mellan fjällar, gran och fur.

Eva

Det är skymning i Ammarnäs. Eva rör sig på gårdsplanen och hundarna rusar omkring, ivriga över den främmande bilen som är på ingång. Hon hälsar kvickt. “Jag är strax klar, ska ba se till att få in älgen i garaget”. Hon lyfter av en halv älgkropp från flaket som är bra mycket större än henne själv. Det är nog max vad hon klarar av att bära, men det ser inte ut att bekymra henne. På tomten ligger det rester från renslakten på tork. Horn, skinn och benpipor prydligt sorterade.

Eva bär en kamouflagefärgad anorak, den är säkert tre storlekar större än henne själv “Det är bra att kunna stoppa in en hund under rocken om det behövs ute på fjället”. Hon har tydliga, mörka ansiktsdrag och naturen har lämnat sina spår i det yviga, slingblonda håret.

Eva är uppväxt på en gård i Klövsjö i Jämtland tillsammans med mamma, pappa och fem systrar. Det var aldrig tal om att döttrarna skulle ha någon form av barnomsorg, dagarna tillbringades i skogen med pappa Arne som också var yrkesjägare. “Vi var nog en ganska annorlunda familj. En gång studerade psykoanalytikern Rigmor Robert oss under en period och hon menade att vi nästan hade en djurlik uppfostran. Hon jämförde vår familj med babianer.” När Eva väl skulle börja skolan blev hon lite av en outsider. “Jag hade inte så mycket sociala skills. Bland annat följde alltid en av pappas hundar, Banna, mig till skolan. Sen sprang hon hem själv och kom tillbaka och hämtade mig när skoldagen var slut.” Jaktträningen startade tidigt. Pappa Arne köpte hem en skyttesimulator för att hon skulle kunna öva på att skjuta. “Det slutade med att varenda gubbe som kom hem till oss skulle utmana mig, men jag vann alltid. Det blev som en show.” Hon flinar och det märks att det är ett minne som värmer.

Jakten har alltid varit en del av Evas liv, det ligger i blodet.

 

”Jag följer ju inte normen för hur man ska vara och det kan vara jobbigt för vissa att jag inte passar i någon box. Men det har jag lärt mig att inte bry mig i.”

Eva och hennes systrar uppfostrades under devisen att du kan allt, men du får klara det själv. “Det var ganska tufft, vi fick göra allt själva. Samtidigt är det grunden till hur jag är idag, annars hade jag nog aldrig orkat med den här mansdominerade branschen. Jag följer ju inte normen för hur man ska vara och det kan vara jobbigt för vissa att jag inte passar i någon box. Men det har jag lärt mig att inte bry mig i.” Hon visar upp det nya numret av ett känt jaktmagasin. “Se här till exempel, vi får nog vänta ytterligare 100 år innan det är en ensam kvinna på omslaget.”

 

Hundarna

“Jag ser det lite som en ära att få vandra bredvid hundarna genom livet, tyvärr är det så kort tid av mitt liv som varje hund får vara med. Hade jag haft möjligheten att ge dem några år av mitt liv hade jag gjort det. Utan minsta tvekan.”

Pappa Arne var inte bara yrkesjägare utan drev också en framgångsrik hundkennel med Jämthundar hemma på gården. För fem veckor sedan föddes Evas första egna valpkull Jämthundar. Hundarna betyder allt, dom är inte bara hennes arbetskollegor utan också hennes livskamrater. “Jag ser det lite som en ära att få vandra bredvid hundarna genom livet, tyvärr är det så kort tid av mitt liv som varje hund får vara med. Hade jag haft möjligheten att ge dem några år av mitt liv hade jag gjort det. Utan minsta tvekan.”

 

 

Rösten brister när hon berättar om sin fågelhund Minn som dog för några år sedan. “Nackdelen att stå så nära djuren är att hjärtat går sönder när det händer dem något”. Hon torkar en tår från kinden, kvar blir ett streck av smuts från handen.

Förra året under den brinnande älgjakten höll det på att gå riktigt illa. Hon jagade med en lånad hund och hade just skjutit en älg som hamnat mitt över en å med starka strömmar. Av ren instinkt tog hunden sig fram till älgen och föll i det strömmande vattnet. “Det fanns inget annat för mig än att hoppa i och rädda hunden. Till slut fick jag tag i halsbandet med ena handen och i några överhängande trädgrenar med den andra så att jag kunde dra mig upp. Efteråt tänkte jag: Jaha, jag är alltså villig att offra mitt eget liv för hunden. Då vet jag det.”

 

Mobilen ringer, några få ord utbyts innan samtalet avslutas med ett kort “Okej, jag kommer imorgon”. En av renarna har rymt över till grannbyn.

Sarvslakten

Det är tidig höst men fjällbjörkarna har redan börjat klä av sig. Luften är hög och det kommer varm rök ur munnen från både människor och djur. Värmen strålar från nyflådda renkroppar, de hänger överallt, som att döden nosar i nacken från alla håll. Det är mycket folk på plats för årets renslakt. Alla har sin uppgift. Små barn skuttar runt bland blodpölar som om det vore vatten. Hundar leker med avskurna rensvansar. En gammal kvinna kokar kaffe på elden. Det är en märklig tystnad i området.

Alla vet att det är Eva som kommer för att ta hand om den förrymda sarven. Men ingen säger något. I gärdet rör sig renarna som i en karusell. Runt runt springer dom, helt ovetandes om att livet snart är över. Männen turas om att kasta lasso och fånga sina renar, den ena mer skicklig än den andra. Hierarkin dem emellan märks i kasten på nåt vis. Eva går tveklöst in genom grinden och snart ligger repet runt hornen. Efter en viss dragkamp är renen ute ur gärdet. Dödandet går kvickt, ett skott med bultpistolen i pannan och den faller tungt till marken. "Dödsögonblicket kan vara jättejobbigt, vem är jag att bestämma att det här djuret ska dö."

“Det är svårt för yngre tjejer att våga börja göra saker om dom inte ser oss andra kvinnor göra det”.

Eva tar kommandot för slakten. Det här har hon gjort sedan hon var liten och det märks tydligt i hennes självklara och metodiska sätt att hantera djuret och kniven. Steg för steg med självsäkra rörelser. Slakten faller oftast på männen, så har det alltid varit. Men inte nu. En tjej i yngre tonåren ansluter lågmält, hon vill lära sig att slakta. Eva tar henne tveklöst under sina vingar och går pedagogiskt igenom varje steg när hon hanterar sitt djur. “Det är svårt för yngre tjejer att våga börja göra saker om dom inte ser oss andra kvinnor göra det”.

 

I bilen hem surplas det halvljummet kokkaffe men i övrigt är det tyst. Det märks att alla är trötta efter dagen. “Jag vill ju inte att något djur ska lida. Men jag ser hellre att jag är där vid slutet och ser till att allt går rätt till. Dödsögonblicket kan vara jättejobbigt, vem är jag att bestämma att det här djuret ska dö. Men så länge det går rätt till är det okej. “Jag tänker på det där citatet från filmen Back To Cold Mountain när en gammal kvinna sitter och klappar sin favoritget inför stundande slakt: “I’ve learned a person can pretty much survive of a goat. A goat gives you company, and milk, and cheese… and when you need it, good meat”. Det är verkligen så jag känner.”

Vi rullar vidare hemåt i tystnad.

Text & bild: Linda Rinnevuo, Lundhags.