Eva Bromée - Mina hundar betyder allt

För Eva Bromée var det knappt ens ett val. Hon växte upp bland djur i en vild natur och än idag kretsar det mesta i hennes tillvaro kring detta. Och viktigast av allt är hundarna. – Jag skulle kunna offra min högra hand för mina hundar, säger Eva när hon pratar om sina fyra livskamrater.

Om man frågar Eva om varför hon tog jägarexamen så skrattar hon. När, och där, hon växte upp, i Klövsjö i Jämtland, reflekterade hon förmodligen aldrig över den frågeställningen. Det var en helgjuten självklarhet, det var aldrig någon fråga huruvida hon skulle jaga eller inte. Det var bara en fråga om när hon skulle börja. I det här fallet i ganska tidig ålder. Inga konstigheter. Första jakten var hon med på som åttaåring. Då var hon redan familjär med skogen, fjället, att ta ur en ripa och att göra upp eld. Som 13-åring guidade hon sin första grupp på ripjakt som hundförare. Hon gillade redan då de där höstmorgnarna när andedräkten ryker ur munnen och dimman skimras av morgonbrisen. Pulshöjningen när något rör sig i ögonvrån strax intill. Hundar på helspänn.

Idag jobbar Eva som jaktguide och hundtränare. Hon följer årstidernas svängningar, hon lever nära naturen, är ute oftare än inne och hennes fyra hundar betyder allt för henne. Och när Eva säger ”allt” menar hon faktiskt allt.

– Hundarna är det viktigaste jag har. Jag skulle kunna offra min högra hand för mina hundar. Det är väl för att jag vuxit upp med hundar så nära inpå. Hundarna ställer alltid upp för mig. Jag följer dem och de följer mig. Då blir det att jag ställer upp för dem så som de för mig. De inte bara arbetskollegor – de är även livskamrater. Skulle jag vara tvungen att välja mellan hundarna och min partner, så väljer jag hundarna. 



– Det där samspelet man har när man jobbar med hundar, när man jobbar mot ett gemensamt mål, då blir man som ett team. Sammansvetsade. Man känner varandra så väl. Alla hundar är olika individer och man lär sig deras dåliga och bra sidor. De har dåliga och bra sidor, precis som människor. Sen tror jag hundarna har lärt sig mina sidor också. De vet nog redan innan när jag kommer att bli förbannad. 

Att påstå att Eva lever nära naturen framstår närmast som en underdrift. På vårvintern går den mesta tiden åt till att träna hundarna. En god fysik är givetvis A och O för jakthundar. Att bara dra igång med träning inför jaktsäsongen duger inte, de måste hållas i form året om med träning. Vintertid blir det mycket skidåkning med dem. Sommartid blir det barmarksträning och fiske. När hösten drar igång blir det självklart mest jakt. Men när det finns svamp och bär samlar Eva även en hel del av fjällets och skogens skafferi. Året runt är det dock hundarna som är i fokus. De är alltid med. Och så har det varit sedan Eva föddes. På familjens kennel fanns det uppåt 20 hundar och Eva präglades givetvis av detta. Det bästa hon visste var när hon fick hänga med pappa och hundarna ut på fjället.

– Jag tyckte skolan var pest. Jag bara satt där och längtade till klockan tre då man skulle få sluta. Jag tjatade ofta mig till att få följa med ut med hundarna så pappa väntade på mig till eftermiddagen. Mina saker var förberedda i hallen och utanför huset. Skorna. Eller skidorna. Jacka. Mössa. Det som behövdes för dagen. Jag skyndade mig alltid hem från skolan.

– De där barndomsminnena kommer med årstidernasväxlingar. Nu till exempel när jag håller på och tränar hundarna kommer jag ihåg hur jag gjorde det som liten. Det var ju fantastiskt att man hade det så när man var barn. Då tänkte jag nog inte att det var så speciellt, men idag kan jag se värdet.

Samma livsstil har hängt med Eva upp i vuxen ålder. Men idag är det hundarna som står och väntar på Eva och på att hänga med ut på fjället. Idag packar hon matsäcken själv och ställer vant iordning utrustningen.

Eva har egentligen aldrig valt sin livsstil. Den har nog mer valt henne. Visserligen har hon har gästspelat kortare perioder och jobbat på andra jobb på vintern. 

– I staden kände jag mig som en fågel i bur. Jag är inte gjord för att vara instängd. Jag måste vara nära hundarna, jakten, fisket. Men det har sina sidor. Att jobba med sin passion kan vara lite besvärligt. När jag bara allra helst vill ut och jaga själv måste jag kanske göra något helt annat. Fast jag är glad att jag har friheten att jobba med det jag älskar så ofta.