Stefan Bellika

Det är relativt svårt att kort sammanfatta Stefan Bellikas resa från att uppträda som akrobat på cirkus till en lite mer naturnära tillvaro i sin stuga på gränsen till Stora sjöfallets nationalpark norr om Polcirkeln i Norrbotten. En bostad tre timmars tur på skidor med draghund från Gällivare där han jobbar som hundfysioterapeut. Men om vi ska ta den korta versionen är några milstolpar uppväxten i Skellefteå som innehöll bland annat hockey och fiske. I gymnasiet åkte Stefan till Stockholm och blev cirkusartist. Att han också hängde i snowboardkretsar och åkte en hel del ledde honom senare in på fotografi, vilket fram till idag har varit basförsörjningen, även om han egentligen aldrig siktat på en karriär som fotograf. Men historien innehåller fler fasetter.

– Jag har ju inte följt nån mall direkt, konstaterar Stefan lakoniskt.

– Där jag växte upp var friluftslivet inget som jag tänkte på specifikt. Det var ett så naturligt inslag och bara fanns där så fort man hade fritid. Man har en morfar som fiskar och föräldrar som tar med en ut. När jag ser tillbaka så tänker jag inte på det som något outdoorliv ens, men det klart att det format mig väldigt mycket. Mitt tolvåriga jag hade ingen ambition att bo i en stuga intill en nationalpark som jag gör nu.

Den stora vändpunkten, det som verkligen tände lågan för uteliv kom när Stefan skaffade sin första hund. Han köpte en ganska krävande ras och han ville med egna metoder undersöka hur bra han kunde träna den.

– Jag skaffade en border collie. En sån ska valla får och kräver mycket arbete. Dom som känner mig tyckte väl att jag inte var stilla nog för att klara en sån krävande hund, så det klart att jag valde just en sån hund. Då blev jag tvungen att överbevisa alla att jag klarade det. Jag ville ju i princip bli historisk i mitt hundägande. Vallningsträningen är en sak och jag ville inte göra precis som alla andra, jag ville göra bättre. Jag tänkte att om min hund har bättre kondition än alla andra så står jag på en stadig grund. Därför började jag åka skidor med hunden men det var nytt för mig så jag ringde en slädhundskennel för att fråga hur man skulle göra. Det ledde till att jag började hjälpa till på kenneln.

– Jag kommer ihåg första gången jag går in till hundarna med han som driver kenneln. Han släpper ut alla hundarna och så står vi där och det hörs inte ett ljud. Fler än 60 hundar leker med varandra, och han står där som en dirigent och styr hela grejen. Då kände jag att ”jag vill vara den där mannen”.

Stefan blev allt mer involverad i verksamheten och till slut anses han göra så bra ifrån sig att han blir betrodd med en egen draghund. Det blev snart fyra hundar till ett litet spann. Men har man ett litet spann vill man ha ett stort. Och har man ett åttahundsspann så vill man ha några till ifall man får besök så att man kan sätta ihop ännu ett spann. Många av hundarna var omplaceringshundar. Stefan gick efter sina egna idéer när det gällde träning och det visade sig att dessa hundar stod upp bra när han tävlade med dem. Hans teorier om hundträning föll väl ut. Och när han ändå hade fastnat för draghundar, hade egen kennel och hade utvecklat egna träningsprogram för dem så var steget inte långt att dra västerut. Det var samma driv som med den första border collien.

Alaska

– Jag tänkte att jag måste kika på någon som är riktigt duktig. Alaska blev snabbt målet eftersom hundkörning är nationalsport där. Det vore ju dumt att inte gå till källan på en gång. En snabb sökning på nätet och så ringde jag och pratade med en kennel och berättade att jag hade ett upplägg för tävlingshundar. Det tog ungefär två veckor innan jag bokade biljetten så man kan väl säga att det var en väldigt kort startsträcka.

I Alaska tränade Stefan framgångsrikt hundar för världens mest beryktade slädhundstävling, Iditarod. Som avslutning på Alaskavistelsen hade han samlat ihop ett eget spann som han gav sig ut med på en tre månader lång odyssée genom vildmarken. En av målsättningarna var att träffa människor som i princip tagit med sig en yxa och en såg och bosatt sig ute i bushen. En John Doe eller Joe Blow alltså. Eller rent av den Steve Allman vars stuga Stefan passerade 30 mil från närmaste samhälle i väglöst land.

– Det var en man som bott där ute i 50 år. Flera gånger hade han fått bygga om stugan för att björnar ideligen tog sig in. Otroligt nog hade han fantastiskt bra koll på svensk inrikespolitik, han fick varje år förnödenheter tillsammans med årets nyhetsmagasin nedsläppta från flygplan. Det var ju lite mind blowing att sitta där ute och på lite knagglig engelska prata om det svenska skyddsnätet och hur man skulle kunna applicera det på USA.

Förutom de få, och ganska udda mötena med människor bjöd turen på insikter i samspelet mellan hundar och människa. Vid flera tillfällen var det hundarnas vägval, list, instinkt och outdoorkunskap som gjorde färden möjlig och säker. En gång vägrade hundarna att korsa en frusen älv. I timmar försökte Stefan motivera dem att korsa på ett ställe. Till slut gav han upp och hundarna fick själva bestämma var de skulle över. De korsade älven några meter nedströms och gick sen lydigt i exakt den riktning Stefan pekat ut.

– Förmodligen var väl isen svag just där jag ville gå över. Det visade sig att hundarna flera gånger tog smartare beslut än jag. Och jag är mycket ödmjuk inför det hundarna vet eller känner om friluftsliv.

Föga förvånande kan man konstatera att en tremånaders tur genom Alaska, under en av de kallaste vintrarna på 30 år, innehåller flera nära döden-upplevelser och anekdoter som enkelt skulle fylla en bok. Även relativt ovanliga kunskaper förvärvas. Till exempel hur man bajsar ute när det är minus 40 i tre veckor. Och att det går att baka bröd med bara öl och mjöl.

Det låter onekligen ganska råbarkat och svårt att korsa Alaska med hundspann. Man kan fråga sig om det här är något som gemene man skulle klara av.

– Ja, definitivt säger Stefan.

– Jag åkte ju inte runt där och var tuff, utan väldigt ofta var jag rädd. Att genomföra en sån här tur handlar mest om att vara komfortabel med sig själv. Sen att hundarna är mina bästa vänner gör att jag inte känner mig speciellt ensam när jag är ute. Utan hundar vet jag inte hur det skulle gå.

 

Mot Norge

När visumet gick ut återvände Stefan till Skandinavien. Denna gång slog han ner bopålarna först i Tromsö och sedan i Alta, båda i Nordnorge. Givetvis med fokus på hundar, foto och uteliv. Till en början låg siktet på spektakulära prestationsinriktade projekt. Kring 2005 till 2007 var det relativt enkelt att få spons från outdoorföretag. Men med tiden fann Stefan ut att det var upplevelsen i sig som var det viktiga, inte att han skulle stå i centrum och göra ditt eller datt som var si eller så långt på den eller den tiden.

– Glädjen med turerna försvinner om jag ska jaga för att lyckas eller riskera att misslyckas hela tiden. Men visst, jag fastnade ett tag i det där att leta efter ”vad kan jag göra som sticker ut?”.

Även om Stefan av många ses som en viddernas man och äventyrare som lämnat det ”vanliga” livet är det knappast så han uppfattar sitt liv. Visst, han gillar att vara ute. Han kör hund, åker skidor, fiskar och jagar. Men han har egentligen aldrig känt att han lämnat något och ersatt detta med extrema naturupplevelser. Han är lika bekväm med att pitcha ett fotojobb för någon reklambyrå i nån ostronbar vid Stureplan i Stockholm som att gräva ner sig i en stygg snöstorm 40 mil norr om polcirkeln.

 

hundfysioterapeut

I skrivande stund är Stefan precis på väg att examineras som hundfysioterapeut. Men han jobbar även som fotograf och vildmarksguide. Fysioterapijobbet är tänkt att vara en slags bas för uppehället.

– Givetvis är alla hundar välkomna till mig, tills jag har råd att vara mer selektiv. Sen ryker chihuahuorna, säger Stefan med ett skratt.

 

STEFAN BELLIKA

Född: 1981, Skellefteå

Bor: I en stuga utan adress en kvart från vägen till Stora sjöfallets nationalpark, fyra mil söder om Gällivare (tre timmar med hund och skidor).

Yrke: Hundfysioterapeut, fotograf och guide.

Är det vägen som är mödan värd? ”Nej, nej. Jag gillar inte att bära runt på en massa tunga saker långt. Nöjet är att komma fram, slå upp tältet och sätta sig och titta ut över en myr.”

Fyra viktiga: Fyra årstider, öring på torrfluga, en hund som står på ripa och Ettans lössnus.

Hur mycket jägare är du? ”Jag jagar mycket men är inte jägare. För mig är det intressantaste att jobba med hunden. Det är så jäkla snyggt när en hund gör det den ska.”

Favoritplagg: Makke pant

Favoritkänga: Jaure light

Tältnätter per år: 60

Utedagar per år: 365