Rypejakten – En vei til frihet

Tekst: Filip Örnerkrans  Foto: Hans Berggren

Vinden ligger stadigt från väst och det är skönt att kunna dra upp kragen och fälla upp huvan till skydd från vinden. Fjället Santa med sin pyamidliknande form ser så slätt och fint ut på avstånd men verkligheten är någonting helt annat. Skarpa kanter, branter och bäckraviner avlöser varandra.

När vi stannar för att hämta andan vandrar blickarna över omgivningen. Här på kanten av Lundörrsplassen är utsikten vidunderlig. Djupt där nere är dalbotten platt som en landningsbana men passet kantas av fjäll och åter fjäll i de flesta riktningar. Man kan lätt förstå att passet varit en flitigt trafikerad vandringsled under årtusenden. I området har det också förekommit gruvdrift. Jag tror vi människor av idag har svårt att förstå vad vi klarar av. Jag menar, tänk hur det måste varit att med dåtidens enkla hjälpmedel försöka starta en gruva här långt uppe till fjälls. Vilka umbäranden de måste utstått! Själva har vi dragit vår moderna, ultralätta utrustning på pulkor från Vålådalen. Detta tycker vi är en bedrift.

Nu använder vi inte passet utan jobbar envetet uppför sluttningen. Svetten lackar och det är skönt att materialet i jackan Sprek släpper igenom det mesta av den fukt som alstras när vi pressar på upp längst Santa. Många använder membranförsedda kläder vilket naturligtvis har sina fördelar men själv föredrar jag, åtminstone vintertid, kläder utan membran. Det är betydligt behagligare när kroppen jobbar hårt.

Riporna har kommit till ro och verkar närmast nyfiket betrakta oss där vi rör oss. De flesta ripjägare använder vita kläder för att camouflera sig på vintern. Själv har jag genom åren utvecklat en annan filosofi. Riporna byter fjäderdräkt och blir själva vita under vintern. Så gör visserligen också fjällräven men i övrigt är de flesta hot inte svåra att upptäcka för riporna. Det har lett till att jag väljer att jaga i normalfärgade kläder. Då ser riporna mig på långt håll och kan lugnt sitta kvar så länge jag inte kommer innanför deras trygghetszon.

Det riporna inte känner till är räckvidden i min finkalibriga småviltsstudsare. När vi kommer närmare lugnar vi ner rörelserna och kommer så småningom inom skotthåll. Jag lägger mig ner och tar stöd mot en sten. Riporna sitter lugnt kvar och betraktar oss. Knallen från geväret rullar över fjällkanten och ripan ligger kvar på platsen.

Jag tar upp fågeln i min hand och beundrar denna arktiska varelse. Riporna väger faktiskt mer på vintern än på sommaren. Det vackra röda strecket över ögat på tupparna. Fjällripans svarta rand från näbben, de fjäderbeklädda fötterna, den täta fjäderdräkten och de långa, starka vingpennorna. Detta är verkligen en vacker varelse. God att äta är den också och vi gläds över kvällens mål mat, lagad över multifuel-köket i pannlampans sken långt där nere i tältet.

Vi sätter oss ner och njuter utsikten ännu en gång. Här kan man sitta i timmar. Ljusets skiftningar och riktning förändrar bilden på våra näthinnor för varje minut. Efter en varm kopp kaffe och en smörgås så sätter vi av igen. Vi rör oss allt längre in i dalen. En grupp renar strövar bekymmersfritt några hundra meter framför oss. Det är ett gott tecken. Riporna håller sig gärna i områden där renen skrapat fram marken. Där kommer de åt många av de begärliga örter och skott som är den huvudsakliga näringen under vintern.

Vi avvaktar ett tag för att inte störa renarna. När de väl är utom synhåll kan vi fortsätta. Det dröjer inte länge innan nästa ripa siktas. Den sitter hopkurad uppe på ett stort klippblock precis i det område renarna befann sig i när vi upptäckte dem. Väl i position tar jag upp magasinet ur en av byxornas lättåtkomliga fickor. Jag laddar och gör mig klar. Ännu en ripa kan läggas i säcken samtidigt som ljuset falnar i takt med den sjunkande solen.

Vi vänder kosan mot tältet. Monotont skidar vi och tankarna börjar vandra. Vad är det som driver mig att ge mig ut i fjället i sökandet efter ripor under vintern? Dagarna blir långa och slitiga. Avstånden är stora och utrustningen tung. Kölden och vinden pinar oss för att nästa dag ersättas av underkylt regn. Vår trygghet om natten - tältet, hur bekvämt vi än lyckas få det, kan inte mäta sig med hemmets varma sköna säng. Detta även om det är mycket stor skillnad på komforten idag jämfört med för 20 år sedan.

Frågan är nog mer retorisk tänker jag efter att ha svept blicken över området och än en gång tagit in vyerna. Svaret är så självklart. Friheten, utmaningen i äventyret och avbrottet från en vardag fylld av måsten. Även om äventyret i sig kan vara krävande är uppgifterna förhållandevis okomplicerade och målet är tydligt. Här har sinnet lätt att vila och lungorna lätt att fyllas med luft. Det behöver inte vara mer komplicerat än så.